American Gangster [Bio]

Jag får samma vibbar av American Gangster som av Zodiak tidigare i år. Förflyttningen till en annan tidsperiod, i båda dessa fall 70-talet, är total. Det är inte bara miljöerna som är mitt i prick, utan också den filmiska känslan. American Gangster använder sig dock av ett mer modernt bildspråk mellan varven, som användandet av handhållen kamera för att markera den ökade nivån av adrenalinvilket gör min upplevelse mer komplett. Men i stort håller sig regissören Ridley Scott lite i bakgrunden och låter skådespelarna göra jobbet. American Gangster är en karaktärsdriven historia. Russell Crowe och Denzel Washington gör båda stronga insatser och förmedlar de båda huvudkaraktärernas djup på ett finfint sätt. Särskilt Washingtons karaktär Frank Lucas är en hänsynslös man som också visar upp mänskliga sidor. Redan i filmerns första scen avrättar han en man i kallt blod, ändå tar det inte lång tid innan publiken sympatiserar med honom. Mycket ligger i Denzel Washingtons agerande, men också i klippningen och det övergripande berättandet. Manhattan och New Jersey har också viktiga roller i historien, de är så mycket mer än kulisser för skådespelet, och återskapandet av miljöerna gör mycket för filmens trovärdighet. Lägg till detta en fungerande, spännande och många gånger gripande historia. Med andra ord, precis som med fjolårets Ett bra år så är det här kanske ingen typisk Ridley Scott-rulle. Skillnaden är att American Gangster är bra, riktigt bra.

Betyg
Filmen: 3/5

American Gangster (USA 2007)

Nytt från bröderna Scott, De Palma och Allen ... och skåpmat från Fincher

I ett försök att väcka bloggen ur sin slummer tänkte jag kort sammanfatta senaste dagarnas dvd-tittande i ett rasande tempo. Först ut bröderna Scotts nyanlända dvd:er (Sir Ridleys film har ännu inte fått något datum för dvd-släpp här hemma i Sverige), tätt följt av en blandning purfärska och lite äldre releaser.

A Good Year (2006)
Sir Ridley Scotts A Good Year (region 1) är en romantisk komedi med Russel Crowe i huvudrollen. Det låter som ett egendomligt koncept för dessa herrar, men det funkar bättre än jag vågat hoppats med ett bedårande vackert foto av den sydfranska landsbygden och småputtrig, om än inte felfri, humor. Jag väljer ändå att se det som en mellanfilm för mästerregissören (3/4).

Déjà Vu (2006)
Brorsan Tony återförenas med gamla bekanta, bland andra Denzel Washington och producenten Jerry Bruckheimer som han tidigare gjort ubåtsrafflet Rött hav med, i tdsresarthrillern Déjà Vu. Sin vana trogen bjuder actionoraklet Tony Scott på mycket muskler i form av explosioner och biljakter, den senare av mycket annorlunda snitt. Förutom bortkastad försök till logisk förklaring tillmöjligheten att se tillbaka i tiden är Déjà Vu en stabil och spännande återkomst efter urflippade Domino härom året. Extramaterialets tyngdpunkt ligger på vad man här kallar The Surveillance Window där kommentarspår och featurettes är sammanfogade. Idén är kul och genomförandet helt godkänt, men jag saknar möjligheten att spela upp kortdokumentärerna separat (film 3/4, extra 3/4).

Den svarta Dahlian (2006)
Den svarta Dahlian är Brian De Palmas tolkning av James Ellroys roman om ett mord i efterkrigstidens Los Angeles. Resultatet är en inte helt osmaklig, men ändå påtagligt grumlig soppa, som bäst en visuell njutning kryddad med läckra hattar, slingrande cigarettrök och förföriska skuggor, men oftare snårig i ordets negativa bemärkelse. En skrattretande surrealistisk upplösning som frontalkrockar med filmens stämning i övrigt fungerar som den definitiva spiken i kistan. Dahlian hade vunnit på en längre speltid för att hinna följa upp alla sidospår, eller kanske ännu hellre än rejäl nertrimning. Det rikliga extramaterialet är någorlunda sevärt, bäst är den fristående tevedokumentären om det verkliga mordfallet (film 2/4, extra 2/4).

Scoop (2006)
Scarlett Johansson var en av behållningarna i Den svarta Dahlian, och samma sak gäller i Woody Allens kriminalkomedi Scoop. I denna Allens andra film (efter Match Point där Johansson också medverkade) inspelad i London under en kort tidsperiod, medverkar han dessutom själv i händelsernas centrum framför kameran. Småtokigt, halvfåningt och väldigt underhållande (3/4).

Panic Room (2002)
James Swallows läsvärda Dark Eye: The Films of David Fincher lockade mig att slänga Panic Room (Special Edition) i dvd-spelaren. Blandningen av thrillerupplägg av standardsnitt, fantastiska skådisar och Finchers tekniska briljans landar i en allt annat än ordinär spänningsupplevelse. Panic Room är en briljant, extravagant popcorn-rulle som inte liknar någon annan (4/4).

Black Rain [DVD]

Källa: www.moviewallpapers.net
I Ridley Scotts actionraffel Black Rain spelar Michael Douglas den hetlevrade, inte helt renhårige, snuten Nick Conklin som har en del otalt med polisens internutredare. Tillsammans med kollegan och vännen Charlie Vincent (Andy Garcia) eskorterar han Sato (Yusaku Matsuda), en fängslad japansk maffiaboss, hem till Osaka. När planet landar i Japan rymmer Sato varvid Nick, med sin tvivelaktiga bakgrund, blir misstänkt för att ha hjälpt honom. Nick och Charlie stannar, inte utan vissa påtryckningar, kvar i Osaka som observatörer, mot den lokala polisens vilja. Som guide och förkläde tilldelas de den erfarne polismannen Masahiro Matsumoto (Ken Takakura), som är allt annat än imponerad av sina amerikanska kollegors arbetsmetoder. Nick har förstås svårt att hålla fingrarna i styr och dras snart in i maktkampen som råder mellan Sato och andra Yakuza-bossar.

I Ridley Scotts händer blir Japan lika exotiskt och främmande som miljöerna i Alien, samtidigt som likheterna mellan Osaka och Blade Runners storstad emellanåt är slående. Genom att spela på de amerikanska och japanska karaktärernas olika livsfilosofier, markerar Scott avgörande skillnader mellan öst och väst. Nick är en ensamvarg som rättfärdigar sina handlingar även om han i grund och botten vet att han har fel. Matsumoto sätter stor ära i att vara del av en grupp, men lever med en ständig rädsla att förlora ansiktet. Dessa motpoler gör att historien lever på flera nivåer, samtidigt som den aldrig förlorar det för en actionfilm så viktiga drivet. Knappast någon av Ridley Scotts allra bästa filmer, men den lyckas helt klart fånga det härligt bombastiska 80-talet och fungerar samtidigt utmärkt som både visuellt ögongodis och underhållande action.

Bilden på den här utgåvan är inte anamorfisk och imponerar inte alls. Kornig i överkant, repig, smutsig och helt utan bett försvinner det mesta av finare detaljer och nyanser. På en 4:3-apparat duger kanske bilden men redan uppzoomad på en 32-tummare ser den riktigt trött ut. Tyvärr är det lika illa ställt med utländska utgåvor. Ljudet är bra mycket bättre. Visserligen är mixen extremt framtung, men samtliga främre högtalare används flitigt och det är bra tryck i basen. Bäst låter Hans Zimmers percussiondominerade och asiatiskt kryddade musik. Ljudbilden i övrigt andas väldigt mycket 80-tal, ofta med något burkig klang både på dialog och miljöljud. Extramaterial saknas helt.

För alla oss som älskar Ridley Scott och hans visuella briljans är det bara att hålla tummarna för att en bättre utgåva i framtiden. Scott, som ju varit med och lagt ribban för vad som förväntas med Director's Cuts och specialutgåvor, kommer säkert se till att Black Rain någon gång släpps med bildkvalité och extramaterial som lever upp till dagens krav.

Black Rain (USA 1989)

G.I. Jane - Jupiter Gold Series [DVD]

Filmen: 3/5
Utgåvan: 3/5

G.I. Jane (USA 1997, UPC 706111436992)

Matchstick Men [DVD]

Källa: imdb
För att ha något att göra mellan inspelningarna av Black Hawk Down och Kingdom of Heaven tog Ridley Scott jobbet att regissera Matchstick Men. Med Sir Scotts mått mätt en liten film, men med honom vid spakarna får en produktion ändå en tyngd som är svår att förneka. Nicholas Cage spelar Roy, en framgångsrik bedragare, en Matchstick Man, med neurotiska tendenser. Så länge han tar sina psykofarmaka klarar han av jobbet, men när hans psykolog flyttar och han måste prata med ersättaren för att få nya piller. På så sätt kommer han i kontakt med delar av sitt förflutna, inte minst en dotter (Alison Lohman) han inte visste sig ha. Återföreningen ställer till det en del, inte minst för att Roy och hans partner Frank (Sam Rockwell) har en stor kupp på gång.

Matchstick Men får efter en trög startsträcka upp farten och med en stor portion värme och humor för Ridley Scott filmen i hamn. Som så ofta annars när det gäller hans filmer så är det visuella, den här gången normala miljöer när man jämför med de exotiska han ofta använder som kulisser, i toppklass. De vardagliga inspelningsplatserna blir med ljussättning och bildvinklar rader av små konstverk att vila ögonen på. Men tyvärr haltar illusionen något. Varken Cage eller Rockwell lyckas perfekt i sina roller, främst på grund av tendenser till överspel. Unga Alison Lohman spelar faktiskt skjortan av dem båda med sin naturliga utstrålning. Manuset är inte heller vattentätt, exempelvis inser man snart att lite för många otroliga faktorer måste klicka, och förstås gör just det, för att blåsningarna ska gå i lås. Men oavsett dessa skavanker så levererar Ridley Scott här en lågmäld och intim film som både roar och engagerar.

Bild, ljud och extra
Ridley Scotts visuella fester bara kräver bra bild, och det är precis vad vi får. Lite persieneffekter förtar inte intrycket av en kanonbild. Också det audiella presenteras på ett föredömligt vis, för att vara en så tillbakalutad film så är ljudspåret väldigt aktivt med djup bas och massor av riktningseffekter. Hans Zimmers finurliga och mycket njutbara filmmusik ljuder precis så skönt den förtjänar. Den här utgåvan bevisar att ett riktigt bra extramaterial inte behöver vara särskilt påkostat. En sjuttio minuter lång dokumentär, inspelad med en digitalkamera utan något storslaget ljud, och redigerad på ett bra sätt täcker hela produktionen från det att Ridley Scott kom ombord, genom inspelningen och efterproduktionen. Genom att få med lite bortklippta scener och ett par alternativa slut redan här saknat jag definitivt inte dessa som separata inslag i extramaterialet. Ett kommentarspår med regissören (hans kommentarspår är alltid lika intressanta) och ytterligare några inblandade personer ger mer kött på benen. Efter dessa två inslag, som definitivt inte kan ha kostat så mycket att göra, är jag nöjd och belåten. Matchstick Men är helt enkelt kvalitet rakt igenom.

Matchstick Men (USA 2003)

Gladiator - Extended Special Edition [DVD]

Källa: imdb
Gladiator – Extended Special Edition är en strålande fin utgåva av en film de allra flesta redan sett. Den förlängda filmversionen gör kanske varken till eller från, det som gör dvd:n så berömvärd är kvalitén på det hela. Ljudet, bilden och extramaterialet håller alla toppklass, även om det inte handlar om ren referensklass. I min recension på dvdforum kan du läsa fler reflektioner om själva filmen, mer om ljud, bild och extramaterial, och dessutom den del om skillnaderna jämfört med bioversionen.

Gladiator (England 2000)

The Duellists [DVD]

Ridley Scotts (Alien, Gladiator) debutfilm The Duellists handlar om två officerare i Napoleons armé. Keith Carradine spelar D´Hubert,

Källa: The Nostalgia Factory

en gentleman och aristokrat som av tradition sätter heder högt. Harvey Keitel är Feraud som är en gatans man, utan pengar men med obegränsad stolthet. En bagatell får honom att utmana D´Hubert på en duell på liv och död, men Feraud blir skadad och måste ge upp. Sårad stolthet gör att han genom årens lopp tar varje chans att återigen utmana D´Hubert; omständig- heterna gör dock att duellerna alltid måste avbrytas. D´Hubert försöker hela tiden undvika konfrontation; han vill egentligen inte döda Feraud och inser att det hela antagligen kommer att sluta med att han själv får plikta med sitt liv.

Deras utdragna och seglivade fiendeskap kan ses som en metafor för krigets mekanismer, men lika gärna som en berättelse om hur heder, stolthet och ära lätt förstör mer än bidrar till lycka och mening. Som berättelse sett är The Duellists inte så märkvärdig, men till formen är den betydligt intressantare. Sir Scott hade redan vid inspelningen av The Duellists lång erfarenhet som reklamfilmsmakare. Ljussättning och foto håller hög klass och många gånger påminner resultatet om målningar från tidsperioden filmen utspelar sig i; många scener är komponerade som stilleben som får liv. En av filmens starka sidor är helt klart som vackert porträtt av tidsepoken. En annan är skådepeleriet som genomgående håller mycket god klass, det är många kända namn som glimtar förbi i mindre roller, och det förmår att ge liv åt historien. Ja, om någon film förtjänar epitetet "bortglömd pärla" så är det Ridley Scotts regidebut.

Ljud, bild & extra
The Duellists är en lågbudgetproduktion, men det går det inte att se. Kostymer och dekor är tidstypiska och helt trovärdiga. Filmens ålder syns visserligen på de repor och den smuts som förekommer rekt igenom, men skärpa och färgåtergivning är strålande. Filmen har till den här dvd-utgåvan förärats en ny 5.1-mixning, men det hörs inte så mycket av. Det går inte att höra någon större skillnad mellan det ljudspåret och Dolby Surround-spåret som också medföljer. Lite efterklang av musik och pistolskott är i stort sett det enda som hörs i de bakre högtalarna och subben behöver inte heller jobba hårt. Dialogen låter bitvis lite dämpad, men i stort sett gör den framtunga ljudbilden ett gott arbete, nog för att fungera väl i filmen.

Extramaterialet på den här utgåvan håller mycket god klass. Först och främst kan filmen ses med kommentarspår med Ridley Scott eller ett isolerat musikspår med kommentarer av kompositören Howard Blake. Båda spåren är intressanta och helst då Ridley Scotts som här fokuserar på hur det var att regissera sin första långfilm. Ridley Scotts första kortfilm, med brorsan och tillika regissörskollegan Tony (True Romance, Man On Fire) i huvudrollen, finns här att beskåda i sin helhet och ett nyinspelat halvtimmeslångt samtal med regissören är andra mycket sevärda inslag. Dessutom finns här standardbidrag som foton, storyboards och trailer.

Sammanfattning
The Duellists är en stark regidebut av Ridley Scott och det går här att ana kommande stordåd, dels för den fina personregin men framförallt för den visuella fest filmen är för ögat. Paramount har med den här utgåvan verkligen fått till det med bra ljud, utmärkt bild och en lysande uppsättning extramaterial.

The Duellists (The Duellists, England 1977)

Kingdom of Heaven [Bio]

Källa: IMDB
Så var det dags för ett nytt historisk mastodontdrama. Ridley Scotts korsriddareprojekt Kingdom of Heaven med Orlando Bloom i huvudrollen har föregåtts av en hel del skriverier. Tar den ställning för eller mot kristendomen respektive islam? Meningarna har gått isär men som jag ser det framställs de genuint troende på båda sidor som humana människor med stort medlidande och hög toleransnivå mot oliktänkande. Saracenerna men framförallt korsriddarna dras förstås med en hel del drägg som står för det inhumana och trångsinta. Allt väl, ingen sida framställs egentligen som bättre eller värre än någon annan, i slutändan är ändå alla människor.

Nog om detta, är filmen bra? Nja, jag är ganska besviken på den gode Sir Scott, jag vet ju att han kan berätta engagerande historier bara han vill. Kingdom of Heaven innehåller ett par snyggt iscensatta slag, storslaget och vackert foto, fantastisk dekor och en rejäl dos hyfsat skådespeleri. Men det brister på framförallt två områden.

Först och främst fungerar inte själva historien om den fåordige änklingen och smeden Balian (Bloom) som får ärva ett gods i det förlovade landet. Mot allt rim och reson, utan träning eller erfarenhet, på relativt kort tid, kan Balian föra sig bland "fint folk" och slåss som en krigare. Att han sedan kommer från vildmarken till civilisationen och där lär folk hur man hittar vatten är bara för mycket. Nä, bakgrundshistorien är så ologisk och slarvigt berättad att grunden som filmen vilar på svajar betänkligt redan från allra första början.

Nästa problem är Orlando Bloom. Han gör inte på något sätt bort sig, men i de stunder där karisma och pondus skulle kunna få gestaltningen av Balian att fungera räcker han helt enkelt inte till. När han talar till folket inför ett stort slag kan jag inte låta bli att längta efter en motsvarighet till Mel Gibsons mäktiga svada inför mannarna i Braveheart - så ska det låta!

Kingdom of Heaven är en stor dos spillt krut, men med lite tur kanske Ridley Scott kan få till en schysst Director's Cut för dvd-marknaden där han tar sig tid att åtminstone få till en fungerande bakgrund för centralkaraktären.

Kingdom of Heaven (Kingdom of Heaven, USA 2005)