Rambo [Bio]

Rambo lämnar mig med blandade känslor. Vämjelse och äckel. Blodtörst och en känsla av rättvisa. Skam?

Handlingen är så enkel att den korta speltiden ändå inte känns forcerad. Först får vi lära känna för (eller mot i vissa fall) karaktärerna, sedan lär vi oss att verkligen hata den burmesiska militären och avslutningsvis är det dags att ge tillbaka. Enkelt och effektivt, men samtidigt väldigt skiftande i de känslor som lockas fram.

John Rambo bor numer i den asiatiska djungeln. Hettan och fukten är påtaglig, naturen är avbildad som vacker men inte enbart lockande. I sin flodbåt transporterar han amerikanska missionärer in i Burma. När Rambo får veta att missionärerna tillfångatagits av burmesisk militär slår han följe med ett gäng legoknektar på fritagningsuppdrag.

De likgiltiga burmesiska soldaternas ohygglig grymhet får vi bevittna från bästa åskådarplats. Massakern av civila i en liten by är bland det mest vidriga jag sett på film; när barn plågas och mördas på de mest grafiska vis finns liksom inget försvar kvar. Jag sitter som chockad och känner hatet mot soldaterna växa. Det är förstås helt avsiktligt från Sylvester Stallones sida (Stallone regisserar såväl som spelar sin paradroll John Rambo ... förstås). Han uppnår med detta två saker. Krigets realitet blir tydlig; det är så här folk lider i stora delar av världen idag. Om det är regimen eller rebeller som står för slakten spelar egentligen ingen roll, oskyldiga människor får sina liv slagna i spillror på de mest ohyggliga vis. I Rambo hymlas det inte, se och bedrövas. Dessutom garanterar Stallone att publiken hatar regeringssoldaterna så till den milda grad att bara den fetast möjliga hämnden duger.

Slutscenen bjuder på just det, i en av de blodigaste stridscener som skådats av en bred publik på en bioduk. Måhända att det till och med är den blodigaste, för kroppar delas i halvor av kulkärvar, slungas huvudlösa tiotals meter, förlorar armar och ben, eller bara försvinner i en dimma av blod. Så här dags är jag avtrubbad och blodet en kuliss.

Faktum är att lika illa som jag mådde under militärens massaker av byn, lika tillfredsställd kände jag mig av hämnden. Åtminstone för stunden, tills jag lämnade biomörkret. Efteråt skäms jag lite. Jag, som definitivt är motståndare till dödsstraff, kände ju så stor tillfredsställelse när elakingarna reduceras till biologisk avfall. Men det kanske är så. I fredstid har vi råd att prata om rätt och fel. I krig reduceras det till en kamp på liv och död. Inte kunde jag tro att en Rambo-film skulle få mig att börja filosofera över sådana saker?

Filmen: 3/5

Rambo IV (Rambo, USA 2008)