Juno [Bio]

Efter alla hyllningar kan väl Juno aldrig leva upp till förväntningarna. Det var vad jag trodde, men ack vad jag tog fel. Juno är precis lika bra som alla påstår, och lite till. Inte ens de tjattrande tonårstjejerna på raden bakom kan få mig sur; Ellen Page har mig i sitt grepp från allra första början.

När 16-åriga Juno (Page) får veta att hon är gravid är hennes första tanke abort. Men hon ändrar sig snart och börjar istället leta efter föräldrar till sitt ofödda barn. Hon är så mogen att hon inser att hon inte är mogen nog för att bli mamma. Det är premissen i filmen och vi får följa Juno genom graviditeten och jakten på någon som duger som adoptivförälder. Tonårslivet vänds upp och ner och inget är normalt, vare sig det handlar om pojkvänner eller omvärldens syn på den alltmer stormagade Juno.

Allt är berättat med en underbar humor och stor intelligens. Istället för att följa intrampade spår slingrar sig berättelsen ofta fram på oväntade vägar. Juno har på sina håll kritiserats för att vara pro-life-rörelsens slagträ i debatten mot abort, men en sådan syn är alltför inskränkt. Framför allt är det fel att bedöma filmen utifrån det perspektivet och att ta från den sina unika kvalitéer. Visst tar Juno i nån mån ställning mot abort, men bara på det individulla planet. Det är så tydligt att det gäller den här tjejen i det här sammanhanget, inte vilken tonåring som helst.

Så våga ta ställning du också. Inte mot abort, men väl för Juno, för det här är det bästa du kan ses på bio för tillfället. En må-bra-film med nåt vettigt att säga, det är något alldeles extra det.

Filmen: 5/5