Rambo [Bio]

Rambo lämnar mig med blandade känslor. Vämjelse och äckel. Blodtörst och en känsla av rättvisa. Skam?

Handlingen är så enkel att den korta speltiden ändå inte känns forcerad. Först får vi lära känna för (eller mot i vissa fall) karaktärerna, sedan lär vi oss att verkligen hata den burmesiska militären och avslutningsvis är det dags att ge tillbaka. Enkelt och effektivt, men samtidigt väldigt skiftande i de känslor som lockas fram.

John Rambo bor numer i den asiatiska djungeln. Hettan och fukten är påtaglig, naturen är avbildad som vacker men inte enbart lockande. I sin flodbåt transporterar han amerikanska missionärer in i Burma. När Rambo får veta att missionärerna tillfångatagits av burmesisk militär slår han följe med ett gäng legoknektar på fritagningsuppdrag.

De likgiltiga burmesiska soldaternas ohygglig grymhet får vi bevittna från bästa åskådarplats. Massakern av civila i en liten by är bland det mest vidriga jag sett på film; när barn plågas och mördas på de mest grafiska vis finns liksom inget försvar kvar. Jag sitter som chockad och känner hatet mot soldaterna växa. Det är förstås helt avsiktligt från Sylvester Stallones sida (Stallone regisserar såväl som spelar sin paradroll John Rambo ... förstås). Han uppnår med detta två saker. Krigets realitet blir tydlig; det är så här folk lider i stora delar av världen idag. Om det är regimen eller rebeller som står för slakten spelar egentligen ingen roll, oskyldiga människor får sina liv slagna i spillror på de mest ohyggliga vis. I Rambo hymlas det inte, se och bedrövas. Dessutom garanterar Stallone att publiken hatar regeringssoldaterna så till den milda grad att bara den fetast möjliga hämnden duger.

Slutscenen bjuder på just det, i en av de blodigaste stridscener som skådats av en bred publik på en bioduk. Måhända att det till och med är den blodigaste, för kroppar delas i halvor av kulkärvar, slungas huvudlösa tiotals meter, förlorar armar och ben, eller bara försvinner i en dimma av blod. Så här dags är jag avtrubbad och blodet en kuliss.

Faktum är att lika illa som jag mådde under militärens massaker av byn, lika tillfredsställd kände jag mig av hämnden. Åtminstone för stunden, tills jag lämnade biomörkret. Efteråt skäms jag lite. Jag, som definitivt är motståndare till dödsstraff, kände ju så stor tillfredsställelse när elakingarna reduceras till biologisk avfall. Men det kanske är så. I fredstid har vi råd att prata om rätt och fel. I krig reduceras det till en kamp på liv och död. Inte kunde jag tro att en Rambo-film skulle få mig att börja filosofera över sådana saker?

Filmen: 3/5

Rambo IV (Rambo, USA 2008)

Sweenie Todd [Bio]

Tim Burton och Johhny Depp i samarbete borgar för kvalitet. Sweeney Todd är inte deras finaste stund tillsammans, men det beror till stor del på materialet de har att jobba med. En skräckmusikal är, och förblir antagligen, en ganska snäv genre som ställer stora krav på sin publik. På plussidan hittar vi dramatisk musik, mäktigt makaber humor, fantastiska gotiska miljöer a´la Burton, fina skådespelarprestationer och bloddrypande skräck. Johnny Depp visar sig ha en mycket behaglig sångröst, liksom majoriteten av övriga ensemblen. Till minuskontot lägger jag tematisk och visuell upprepning, åtminstone vad gäller gestatlingen av Sweeney Todds mordorgier, och onödiga fördjupningar i sidokaraktärer med hjälp av uddlösa sångnummer (jag tänker till exempel på dottern Johannas introduktion). I det stora hela är det här mörka spektaklet om den oskyldigt dömde barberaren och hans hemska levnadshistoria ändock rysligt underhållande.

Filmen: 3/5

Sweeney Todd (Sweeney Todd: The Demon Barber of Fleet Street, USA 2007)

Pans labyrint [DVD]

Pans labyrint är 2006 års allra bästa film och att Guillermo del Toro fått ta emot åtskilliga priser för sitt mästerliga verk är bara logiskt. Med stor mänsklighet och värme tar Del Toro sig an en liten flickas ansträngningar att överleva i en kall och omänsklig miljö. Med en officer i Francos facsistarmé under spanska inbördeskriget som fosterfar är förhållandena inte de bästa för Ofelia, mästerlikt spelad av unga Ivana Baquero. Ofelia spenderar mycket tid i en sagovärld befolkad av en faun och andra väsen. Gränsen mellan den vanliga världen och sagans är allt annat än självklar i händerna på den mexikanske regissören, som med Pans labyrint överträffar allt han tidigare tagit sig för. Det visuella har alltid varit Del Toros signum och trots att han överträffar sig själv även inom det området håller historieberättandet här samma höga nivå. Det är spännande, skrämmande, gripande, fantasieggande, hemskt och bedövande vackert. En saga, javisst, men definitivt inget för barn. Däremot en skattkammare för alla vuxna.

Bild, ljud och extra
Bilden är riktig bra, men saknar den djupa svärta som det ständigt närvarande mörkret hade behövt för att framstå utan brister. Trots det ser Pans labyrint fantastisk ut på min tv. Det finns så mycket ögongodis att ta in att att jag nästan tror mig ha hamnat i Ofelias sagovärld på riktigt. Ljudet är ännu bättre med en fullständigt levande audiell miljö. Det knakar och susar, viskas och dånas, från alla tänkbara håll. Ljudmixen gör nästan lika mycket för helhetsupplevelsen som bilden. Extramaterialet håller toppklass. Kommentarspåret är som alltid när det gäller Guillermo del Toro suveränt. Resten håller också för en närmare granskning, med åtskilligt matnyttigt i form av featuretter och annat smått och gott.

Betyg
Filmen: 5/5
Utgåvan: 5/5

Dvd-info
Bild: 1.85:1
Ljud: Spanska (Dolby Digital 5.1)
Text: Engelska
Region: 2
Distributör: Optimum Releasing
UPC: 060034578109

Pans labyrint/Pans Labyrinth (El Laberinto del fauno, Mexiko 2006)85

No Country for Old Men [Bio]

Bröderna Ethan och Joel Coens Oscarvinnare (Regi, Bästa film m.m.) No Country for Old Men har äntligen kommit till våra svenska biografer. Hyllningarna har duggat tätt och filmen har av många setts som brödernas återkomst bland de stora. Efter en längre svacka med mindre lyckade filmer var det många som tvekade, inte minst jag själv. Jag älskar O Brother, Where Art Thou?, men därefter har The Man Who Wasn't There, Intolerable Cruelty och The Ladykillers visat på en nedåtgående trend. Och nu, äntligen, med No Country for Old Men är revanschen ett faktum. Den är inte lika bra som Coens bästa (Fargo och The Big Lebowski), men det är å andra sidan att begära väldigt mycket. Med en tät stämning som uppvisar nära släktskap med debuten Blood Simple och ett teknisk nära nog fulländat hantverk kommer de väldigt långt.

Handlingen är enkel. Llewelyn Moss (Josh Brolin), en hårdför vietnamveteran, kommer över en stor summa pengar som egentligen tillhör hänsynslösa knarklangare. Kallblodige psykopaten Anton Chigurh (Javier Bardem) är Llewelyn och pengarna på spåren och dödar alla som kommer i sin väg. Tommy Lee Jones spelar den ålderstigne polisen som gör sitt bästa för att Llewelyn ska komma undan med åtminstone livet i behåll. Skådespelet är suveränt över hela registret, miljöerna är minst lika karga och unika som människorna som befolkar dem och dramat som spelas upp fullkomligt fängslande. Historien berättas så sparsmakat som bara är möjligt. Mycket förmedlas bara en gång, och på ett sätt som reflekterar hur det uppfattas av karaktärerna. Men enkelt berättande innebär inte ofullständigt eller fattigt. Ovanpå detta lägger Tommy Lee Jones karaktär sina filosofier om hur tiderna förändras, men ändå inte, som en alternativ variant av bakgrundsmusik. I övrigt är ljudbilden lika naken och ödslig som resten av den amerikanska södern som här porträtteras. Musik saknas nästan helt, och det enda som hörs är de ständiga vindarna, klapprande steg från westernboots och tystnad. Så exploderar det hela i våldsamheter, ständigt lika överraskande intensivt och motbjudande. Det går helt enkelt inte att värja sig för No Country for Old Men.

Låt mig konstatera att bröderna Coen är tillbaka, och det med besked!

Filmen: 4/5

No Country for Old Men (USA 2007)