Phantasm - 5 DVD Box Set

I tonåren var vi några kompisar som konsumerade stora mängder skräckfilm. En i gänget hade tidigt skaffat videobandare, en Beta-maskin, och hade redan innan vi började umgås hunnit samla på sig en rejäl samling filmer. Det mesta var kopior av kopior, ofta med så pass dålig bild att det var svårt att se vad som hände i de, så ofta förekommande, mörka scenerna. Ljudet var av samma låga kvalité, ofta svajade ljudet betänkligt vilket ibland faktiskt förstärkte den mysrysliga atmosfären. Lucio Fulcis filmer tillhörde favoriterna och The Beyond (Zombie 3, Zombie Flesh Eaters 2) var den vi tittade på allra mest. Men tiden går och när jag nyligen skaffade just The Beyond på dvd och satte mig för att återuppleva gamla minnen insåg jag att något hade hänt. Bilden var mycket bättre, man såg varje detalj, och ljudet svajade inte alls lika mycket. Men tyvärr försvann därmed också mycket av känslan, specialeffekterna så nu ut som just specialeffekter och inte som något äkta som spelats in i smyg. Inte minst insåg jag att min filmsmak förändrats. The Beyond var inte längre den fantastiska rysare jag mindes den som, utan en medioker italiensk 80-talsskräckis. Stilbildare – javisst, men knappast det mästerverk jag sett den som.

Nu var det inte The Beyond jag skulle skriva om utan Phantasm, inte för att de två filmerna har mycket gemensamt, utan som ännu en skräckis från samma period. Av någon anledning har jag undgått att se någon av de fyra filmerna om Mike, Reggie och The Tall Man. Trots besvikelsen över att The Beyond inte förmått stå emot tidens tand har inte min fascination till kultskräckisar helt försvunnit, så när jag såg den här välmattade boxen från Anchor Bay kunde jag inte stå emot.

Phantasm (1979)

Källa: BeyondHollywood.com
Don Coscarelli kunde knappast ana vad han drog igång när han under ett par års tid, tillsammans med ett gäng kompisar, slet hårt för att spela in Phantasm. Filmen har inte bara genererat ett gäng uppföljare utan också förärats med några av filmvärldens mest hängivna fans (eller ”phans” som de själva föredrar). Phantasm handlar i korthet om den eviga kampen mot ondskan. I ena ringhörnan hittar vi de föräldralösa bröderna Mike (A. Michael Baldwin) och Jody (Bill Thornbury) och deras bästa polare, tillika den lilla stadens musikaliske glassförsäljare, Reggie (Reggie Bannister), i den andra, The Tall Man (Angus Scrimm) och hans anhang. I Phantasm kan allt hända, mycket tack vare att gränsen mellan dröm och verklighet är så diffus. The Tall Man representerar ondskan, från en annan dimension eller plats, som tömmer hela kyrkogårdar på döda kroppar för att skicka själarna till sin värld, medan kropparna förvandlas till soldater I hans armé av förvridna dvärgar. När en stad är tömd på resurser, det vill säga när alla är döda och förbrukade, drar han vidare till nästa.

I den första filmen introduceras alla karaktärer och begrepp. Specialeffekterna, allt från de flygande silversfärerna, dvärgarna, explosionerna och maskerna, är förstås lågbudgetvarianter av vad som ska komma senare, men ändå förvånansvärt bra gjorda. Det som hänger kvar i minnet efteråt är den sköna atmosfären och den gåtfulla intrigen. Skådespelarna lär inte ha figurerat i några Oscar-spekulationer, men när eftertexterna rullar slås jag av hur pass bra film från den här tiden faktiskt kan fungera. Det viktiga är att det hela är bra nog, och att den logik som handlingen lutar sig mot håller hela vägen. Jag är definitivt inte något nytt phan, men jag blev underhållen av Phantasm, vilket är mer än jag kan säga om The Beyond.

Phantasm II (1988)

Källa: BeyondHollywood.com
Nio år efter Phantasm släpptes uppföljaren, återigen med Don Coscarelli i regissörsstolen. Den här gången stod ett stort filmbolag, Universal, för pengarna och det innebar en hel del för slutresultatet. Mike spelas den här gången av James LeGros, filmbolaget gick bara med på att antingen Michael Baldwin eller Reggie Bannister fick vara med. I någon av de ledande rollerna behövdes, enligt dem, en mer publikdragande skådis. Som film står den för mer av det mesta, inte minst får Phantasm-arsenalen se dagens ljus. Mest minnesvärd, och återkommande i uppföljarna, är förstås Reggies fyrpipiga hagelbössa. Med den och allsköns verktyg och vapen fortsätter kampen mot The Tall Man i vad som måste ses som den minst gåtfulla och drömska av de fyra filmerna. Specialeffekterna ligger på en helt annan nivå nu när både pengar och industrins skickligaste hantverkare finns att tillgå. Jag kanske bryter mot någon helig regel när jag säger att Phantasm II är den bästa i den här filmsviten. Handlingen känns fortfarande fräsch, logiken är konsekvent med originalets och det händer hela tiden något. I det här fallet gäller helt enkelt att mer är bättre.

Phantasm III: Lord of the Dead (1994)

Källa: BeyondHollywood.com
Återigen tar handlingen vid i samma stund som filmen före slutar. Den här gången är det Reggie som får ge sig ut i jakten på egen hand. Hans mål är som vanligt The Tall Man, men han drivs i första hand av att hitta den bortförde Mike. Men han behöver inte leta ensam utan får sällskap av en ung grabb, Tim (Kevin Connors), och amazonen Rocky (Gloria Lynne Henry). De stridande på ondskans sida ökar i antal, fler dödgrävare, fler dvärgar och framför allt fler flygande mördarklot. Vi får veta mer om historien bakom, som vad som styr kloten, och se fler exempel på Reggies, vid det här laget etablerade, otur i kärlek. Lägg till detta Michael Baldwins återkomst i rollen som Mike och resultatet är ännu ett starkt bidrag till Phantasm-universumet, inte lika bra som tvåan, men ändå helt okej.

Phantasm IV: Oblivion (1998)

Källa: BeyondHollywood.com
Med denna fjärde del har vi nått slutet på historien om Mike, ”Ice Man” Reggie och The Tall Man, åtminstone för den här gången (det lär snackas om nya uppföljare). Mike följer spåren till The Tall Mans ursprung i hopp om att en gång för alla stoppa honom. Misslyckas han är risken stor att USA snart enbart kommer bestå av spökstäder, åtminstone om The Tall Man fortsätter fara fram i samma takt som hittills. Det här är den sämsta av de fyra filmerna, främst på grund av två orsaker. Dels ägnas alldeles för mycket tid åt att återanvända scener som spelades in till den allra första filmen. Det gör att tempot blir lågt och stämningen störande sentimental. Dels tänjs de lagar som gäller på tok för mycket, och den värld som befinner sig på andra sidan den nu så välbekanta porten, fungerar helt plötsligt som smidig genväg mellan världarna på ett sätt som inte alls gällt tidigare. Jag frestades flera gånger att snabbspola mig framåt och ångrar efteråt att jag inte gjorde så. Synd att Phantasm-fenomenet fått ett så pass utdraget och slätstruket slut.

Bilden är fullt acceptabel rakt igenom, allra bäst i tvåan och fyran, minst bra i ettan. Anamorfisk bredbild är vad som gäller rakt igenom (2.35:1 för tvåan, 1.85:1 för de övriga) och överföringen är generellt ganska bra. Svärtan kunde vara skarpare och det förekommer en hel del eftersläpningar, men repor och smuts är det sparsamt med. Färgerna är okej och skärpan likaså.

Ljudet kommer i tre smaker, Dolby Surround, Dolby Digital 5.1 och DTS 5.1. Skillnaden mellan de två värstingspåren är inte så stor, men jämfört med Dolby Surround så är det definitivt att föredra. Talet är klart och tydligt, precis som ljudet i övrigt. Det saknas tryck i en del fall, exempelvis när Reggie skjuter ondingar med hagelbössan, men för den skull är inte ljudet basfattigt. Det är nog bara så att ljudeffekterna inte håller allra bästa klass. Väger vi samman alla aspekter är ljudet ändå riktigt bra.

Extramaterial är det gått om. Till varje film, som kommer på varsin skiva, finns ett kommentarspår, samt trailers, biografier och lite annat smått och gott. Dessutom finns det i boxen ännu en skiva späckad med ytterligare matnyttigheter.

Phantasmagoria (97 min, anamorfisk 1.85:1) avhandlar det mesta som den nyfikne vill veta kring filmerna. Don Coscarelli och åtskilliga andra av gänget både framför och bakom kameran, berättar om hur filmerna kom till. Val av skådisar, finansiering, utveckling av koncepten i Phantasm, det mesta diskuteras i den här intressanta nyproducerade dokumentären.

Reggie’s Phantastic Tour (16 min, anamorfisk 1.85:1) låter oss följa Reggie Bannister till några av de inspelningsplatser som använts under åren. För mig som inte investerat så mycket av mig själv i Phantasm kändes det här inslaget relativt överflödigt.

Phantasm: Genesis (20 min, 1.33:1) är en dokumentär som är mer av ”bakom kulisserna-karaktär” och berättar med om många av de stunts och specialeffekter som ingår i filmerna. Småkul, men inte så mycket mer.

Greg Nicotero: The Gory Days (21 min, anamorfisk 1.85:1) handlar om “make up-artisten” Greg Nicotero och hans kollegors jobb med framför allt Phantasm II. Deras uppgift var att skapa övertygande och chockerande effekter, och här får vi lära oss mer om hur de gick till väga. Läser du Fangoria så är förstås en sådan här dokumentär ett måste.

Phandom (18 min, anamorfisk 1.85:1) tar upp fenomenet med ”phans” och låter några av dessa komma till tals. Det är ganska häftigt att se hur några till och med fått chansen att jobba med Phantasm-filmerna på riktigt.

Dessutom är det ganska enkelt att hitta åtminstone ett påskägg (29 min, 1.33:1). Här får vi uppleva Angus Scrimm som talar till publik på "Fangoria Weekend of Horror ’93" och Don Coscarelli under en frågesession om Phantasm III på samma tillställning.

Sammanfattning
Jag kan bara konstatera att Phantasm och dess uppföljare åldrats med den äran. Med sitt unika koncept och färgstarka karaktärer står de för något unikt, kanske inte alltid så skrämmande, men oftast mycket underhållande. Den här boxen håller genomgående hög klass med bra ljud och bild, och ett intressant och fylligt extramaterial. För den verklige entusiasten finns en variant av boxen där skivorna förvaras i en silverkula, men för dvd-älskare i allmänhet duger den här fina boxen alldeles utmärkt.

Phantasm (USA 1978)
Phantasm II (USA 1988)
Phantasm III: Lord of the Dead (USA 1994)
Phantasm IV: Oblivion (USA 1998)